2012 och tydligen annat

Gott nytt år och god fortsättning! Ska jag väl börja med.

Nyår, en överskattad kväll, där förväntningarna överstiger Nobelfestens.

Hos oss firades det i en lugn och stilla samvaro med några av familjemedlemmarna närvarande.

Det var faktiskt länge sen jag var på en nyårsfest. Nej, jag säger det inte alls med självömkan. Konstaterar bara. En gång var det en tillfällig arbetskamrat som bjöd in mig. Jag var singel och de flesta som skulle komma var par. Jag struntar väl i det. Jag var singel och jävligt nöjd med det. Jag hade ganska så nyligen separerat från tjejernas pappa och hade inte en tanke på tvåsamhet.

Nåväl, av välmening skulle hon försöka fixa in några singelkillar för min skull. Uppgjort och pinsamt.

Gick jag på festen? Nej. Jag är allergisk mot försök till sammanslagningar av singlar, speciellt när jag själv råkar vara den andra singeln. Eller var det så att hon i sista minuten hävdade att festen var inställd? Kommer inte ihåg. Kan så vara.

Som singel passar man inte in bland paren. Man är ett hot av någon jävla konstig anledning. Som att jag per automatik kastar mig över alla karlar som finns i min närhet och speciellt de som redan är upptagna. Det kanske i slutändan handlar om att kvinnorna inte är riktigt trygga i förhållandet, eller ser de sina karlar som notoriska kvinnojägare? Eller singelkvinnorna som vandrande madrasser, vilka tacksamt tar emot all form av "värme och glädje"? Desperata i sin ensamhet? Suck!

Jag har faktiskt vid ett par tillfällen blivit erbjuden att bli älskarinna. (Detta då jag varit ute på krogen). Jag är fortfarande, efter så många år, lite tveksam till hur jag riktigt ska reagera på erbjudandet, dvs synen på personen älskarinna. Det finns ju de som hävdar att älskarinnor har det förspänt. De får bara det gottesta och behöver inte deala med skitiga kalsonger, skrikiga ungar och andra vardagliga problem med karln.

Jag hävdar att man som älskarinna är en levande upplåsbar barbara. Skulle jag sitta och vänta på att evetuellt få ett samtal från en man som inte ens kan visa sig ute med mig, då han redan har en familj som absolut inte får veta något om mig? Sitta och vänta och vara tacksam över de små stunder han kan erbjuda mig?

Nä, fy fan.

Nej, jag blev inte någons älskarinna. Jag gillar inte tanken på att vara "den andra kvinnan". Jag ska vara kvinna nummer 1 i min mans liv.

Hur jag nu kom in på detta ämne.

Nä, det är inte så självklart att man som singel vill ha en partner till vilket pris som helst. Att vara själv innebär inte tråk och ensamhet. Dessa två saker väljer man lite själv. Familj och vänner fyller behoven av kärlek, värme och glädje. Vill man ha sex så finns det alltid frivilliga som ställer upp på lite förlustelse. Ut på krogen eller sök på nätet. Hur svårt kan det vara? Dock kan det ju inte garanteras att de man möter på krogen eller nätet är singlar. För trots allt finns det ju de karlar som vill vara otrogna, men det är inte singelkvinnornas fel.

Jaja, god fortsättning på året. Hoppas det blir vad ni önskar er!