Joråsåatt...

Nu är skiten inne. Ja, jag menar tentan.

Jag kan här avslöja att jag nog aldrig slitit mitt hår så mycket för en tenta som jag gjort med denna. Fy, faaaaan!

Alltså, liksom, visst...språkhistoria är intressant, men det som gör det hela så tråkigt och krångligt är ju, de facto, att ordsök tar så onödigt lång tid. Stavningsregler fanns ju inte då de fornsvenska texterna skrevs, och Gudarna vet, efter denna tenta, att jag har setat och meckat med orden för att eventuellt hitta något som passar. Suck!

Men nu är den inne.

Och så fick jag besked om att en annan tenta blivit godkänd och därmed är kursen godkänd. Att arbeta drogförebyggande. Det var ju också kul, med tanke på att jag fått jaga läraren om resultat. Och trots ett antal meil, så lyser svaren med sin frånvaro. Inte förrän jag skriver lite mer bitskt kommer något svar. Tråkigt som fasen. Det andra tråkiga är att jag inte fått tillbaka de uppgifter vi lämnat in. Speciellt är det ett projektarbete kring just drogtemat, som jag skulle vilja ha tillbaka. Det arbetet skrev jag själv, trots att det egentligen var ett grupparbete, men funkar det inte med gruppmedlemmarna gör man det bäst själv.

Jaha, det var lite skit om mitt pluggande.

Förmodligen kommer det mer så småningom, då jag inte riktigt är färdig med allt. Härnäst är det c-uppsatsen och en historiatenta som hägrar. Härligt är det första jag kommer att tänka på.

Det ska i alla fall bli skönt att slippa frågor och kommentarer från kollegor om hur det kommer sig att jag inte är klar... Att jag förklarat min livssituation ett antal gånger för många av dessa spelar ingen rock n´roll. Det är ju klart att en ensamstående mamma, med tonårsflickor (med allt vad det innebär och varav en av dessa har mått riktigt jävla dåligt) och jobb + heltidsstudier, orkar hur mycket som helst, hur länge som helst. Det trodde jag också. Att ha mycket omkring mig är jag van vid. Gillar det. Vad som upptog min tankeverksamhet var min dotter. Det finns inget mer frustrerande för en förälder än att inte veta vad man kan göra för att barnet ska må bra. Den emotionella frustrationen och sorgen tog all min kraft.

Det tuffaste var nog att upptäcka att jag fan inte orkade hur länge och hur mycket som helst. Att jag faktiskt bara var en människa och inte en robot. Det var jobbigt. Jag har under alla tider klarat det mesta själv. Nej, jag har inte varit ensam. Jag har en underbar familj som gärna hjälper till. Det är bara jag själv som är så in i helvete envis och bångstyrig att jag bara måste göra det mesta själv.

Nåväl, alla vi kommer väl till någon form av vägskäl då vi måste prioritera. Fortsätta som vi gjort fram till den dagen eller bromsa och ta hänsyn till sitt eget välmående. Jag valde det senaste och sket i plugget. Hade inte haft koncentrationsförmåga nog att genomföra de tentor och uppsatser jag hade kvar. Gjorde dock ett försök, men stupade vid mållinjen av orkeslöshet.

Nej, jag var fan inte utbränd. Däremot trött efter många kämpeår.

Idag är jag piggare och har fått tillbaka en stor del av min energi. Minstingen mår bra och kommer att ta världen med storm! (Likaså storasystern, som fått vara stark och givetvis lidit av situationen precis som vi andra. Hon är värd alla kärleksröda rosor i världen! Min, I.) All min kärlek till er båda!

Känns bra.

O då e´re ba på´t igen!