Menlösa föräldrar

Jaha-ja, då var helgen avklarad med ett dop och en 50-årskalas i bagaget.

Dopet: Jag hörde absolut ingenting av vad prästen sa, då föräldrarna tyckte att barnen skulle få springa omkring och härja under tillställningen. Kul. Eller inte.

Däremot irriterande och så himla tidsenligt. Barnen ska få göra så som de vill, utan tillsägelser. Det här med respekt och vänta på sin jävla tur finns inte att bringa hos (många!!) dagens barn (läs: föräldrar, då de är de ytterst ansvariga!)

Min dotter hade en 6-7-åriga tjej bredvid sig, som satt och sparkade henne på benet, jämrade sig och kallade sin mamma för dum. Vad gör mamman? Nada, zip, zero. (Översatt; ingenting.) Hon hyssjar lite och håller förmodligen tummarna för att dottern ska lugna ner sig. Vilket hon givetvis inte gör. Varför skulle hon göra det?  Ungen hade ju noll respekt för sin mamma och såpass mycket påverkar inte kyrkans väggar dessa barn så att de per automatik håller truten.

En annan tjej, ca 5 år, börjar klättra på dopfundet. Gör mamma och pappa något? Nä. Men när ungen halkar till och slår i tänderna kommer mamman till undsättning och tröstar. Det var väl själva fan att 
dopfundet skulle göra tjejen illa!

Några andra, mindre barn, tilläts springa runt i kyrkan och låta som utryckande ambulanser. Och ni är medvetna om att det ekar som fasen i kyrkan... ja, då fattar man hur det lät.

Frånvaron av bestämda, men kärleksfulla föräldrar, var stor. Istället satt där fega, ryggradslösa krakar, som förmodligen bad till Gud, för första gången i sina liv, och önskade att deras barn skulle vara tysta.

Makalöst! Och framför allt skrämmande.