Jag är med bandet av Pamela des Barres

Jag har precis avslutat boken om groupie gurun Pamela des Barres eskapader på 60- och 70-talet. En, tja...vad ska jag kalla det...intressant läsning? Eller egentligen inte. Att vara kåt på musiker, enbart musiker, av någon outgrundlig anledning, är väl egentligen inget att imponeras över.  des Barres vet inte riktigt själv vad det är som lockar hos dessa musikermän. Är det den kreativitet de besitter, eller? En djupare analys går hon inte in på. Nåväl, hon dras till dessa män och har sex med några av världens största och kända musiker. Att hänga bl a på Whiskey A Go Go var lukrativt. Där träffade hon också några av dessa storheter. Sex, drugs n´rock n´roll levdes ut, bokstavligen.

Jag moraliserar inte och anser att hon som fri individ var (och är) kapabel nog att ta egna beslut om sitt eget liv och leverne. Hon anser inte heller att andra ska moralisera och se ner på hennes självvalda sex- och drogrelaterade utsvävningar. Vad jag reagerar på är att hon själv föraktfullt fnyser åt de vänner, kvinnliga sådana, som väljer att leva som hemmafruar och bli försörjda av sina män. Hyckleri. Alla var inte inne på att leva ett promiskuöst liv under dessa årtionden. Kräver man respekt så ska man väl ge respekt, oavsett vilken livsstil man än väljer?

Den röda tråden i boken var den enorma längtan efter kärlek des Barres hade. Hon hade lätt för att bli kär och hon längtade enormt efter den man som ville gifta sig med henne och ge henne den kärlek hon så hett brann efter. Ja, man kan ju gilla sex och ha en jädrans massa sex på vägen hem till drömprinsen. Kyssa grodor... Och i hennes värld var det bara musiker som dög. Och alla var sååå bra älskare. Den senaste var alltid den bästa...

Nä, jag imponeras inte av hennes leverne. Att knulla selebrities väcker ingen större beundran hos mig och det har inget att göra med avund, vilket nu många säkert skulle kunna tro. Däremot fascinerar både 60- och 70-talet som nytänkade och revolutionerande årtionden. Den samhälleliga turbulens som pågick skulle jag mer än gärna varit med om.  Människor gick ur husen och ville och vågade skrika ut sina åsikter. Det var dags för den mänskliga friheten att göra sig gällande. Bort med alla tunga, konventionella, ingjutna gamla bojor och fram med tvångslösheten.

Och musiken! Shit, säger jag bara. Tänk att vara med om den musikaliska utveckling som påbörjades och pågick och var så revolutionerande.

Nice.

Jo, just! Hon tycker att Don Johnson är en av världens bästa skådesspelare (och givetvis bäst på att knulla...just då). De hade en romans. Hon dyrkade marken han gick på och allt han sa om skådespelarkonsten (hon hade en längtan och bli rik och berömd bl a genom skådespeleriet) var jämfört med Guds ord i hennes öron.

Eeeh, right.

Don Johnson. Snygg som fan, dock räcker inte hans yttre till att riktigt täcka upp skådespelarbristerna. Men vad vet jag.

Jaja. Pamela des Barres vill ge en romantiserad bild av groupien och vill genom sin bok få omgivningen att acceptera dem som vilka som vilka som helst? Kanske. Hon försvarar i alla fall det leverne hon valt och har gett ut (och kommer att ge ut) böcker som ska hjälpa tvätta bort smutsstämpeln på den kategorin som kallas groupie.

Jag känner spontant att hon fjäskar för snubbarna inom musikvärlden. Enligt henne var inte en enda av hennes forna älskare dåliga i sängen och det häng de flesta hade mellan benen skulle få den mest frigida att sväva i ett evigt orgasmliknande moln. Jag tror dock att hon inte skulle våga erkänna att t ex Mick Jagger var ett ego i sängen och bara såg till sina egna behov. Det skulle inte gynna hennes nära relationer till forna, fortfarande alive and kicking, män. Ingen publicitet att rekommendera om man vill ha en fot inne hos grabbarna Musik.

Nåväl. Boken skildrar, glimtvis, livet och musiken på 1960- och -70-talet och det är intressant. För övrigt? Nä.