"Jag mår så bra i min depression och jag känner hur underbart ångesten sakta kommer på besök. Eller de stunder då ångesten bildar en tröskel svår nog att kliva över och jag blir inlåst tillsammans med min svarta gäst. Vad skulle jag göra utan dessa mörka, gravliknande känslor? Leva? Jag älskar när det mörka, tunga och kvävande omsluter mig. Jag älskar när jag hatar. Jag älskar när jag kan be världen dra något gammalt över sig, de dagar jag inte orkar eller förmår att fungera bland andra människor. När jag kvävs i min egen linda. Jag älskar de dagar jag önskar livet tog slut här och nu, så att jag slapp allt detta. Är det inte härligt att vakna på morgonen och önska att det inte var en ny morgon?"
Är det tillräckligt romantiserande? För visst är det väl så att alla innerst inne önskar må dåligt och uppleva den där spirande underbara känslan som kallas depression/ångest?
Det som egentligen skrämmer mig mest är att det än idag är så himla tabu att erkänna sitt dåliga mående, trots att undersökningar visar att det är vanligare idag än vad man tror. Och att en människa som Blondinbella är en stark kritiker till dessa bloggare som faktiskt beskriver och luftar sina mindre livsbejakande känslor och tankar. Hon menar att dessa bloggare är förebilder och har därmed ett ansvar och ska då tänka på att inte idealisera svårmod och destruktivitet.
Jag läser inte Blondinbellas blogg. Intresserar mig inte, men när jag hörde om hennes kritik gentemot dessa känslomässigt nakna bloggare fick det mig att reagera och jag gick in på hennes blogg,
Hennes blogg är helylle. Och nej, jag är inte avundsjuk! Jag tycker att hon är beundransvärd i sin driftighet. Och jag förstår att hon är en positiv katalysator för de ungdomar som hennes positivitet och drivkraft passar för. Hon öppnar upp för många drömmar och möjligheter. Absolut. Jag tycker dock inte att hon har rätt att kritisera de som inte lever det liv hon lever. De som inte har de ambitioner hon har. De som aldrig kommer att få de möjligheter hon får. De som inte lever i sus och dus. De vars depression och ångest ligger djupare än en skilsmässa i barndomen. De som olika anledningar inte kan "skaka av sig" sin depression eller ångest och "rycka upp sig" ur den svarta dvalan. De som behöver kanske år av hjälp innan de blir av med det onda.
Ingen väljer att må dåligt. Det tar bara olika lång tid för oss att inse vårt destruktiva beteende, lyckas förstå måendet, söka hjälp, få rätt hjälp osv. Och, tyvärr, finns det de som aldrig kommer ur en depression eller de som ständigt får räkna med ångestattacker, trots terapi och medicinsk hjälp.
Är detta tillstånd vi självmant väljer? Svaret vet vi nog alla, eller hur?
Det finns inget romantiskt över depressioner och ångest. Absolut ingenting. Att påstå något sådant innebär bara att man aldrig varit i samma situation, aldrig varit deprimerad, aldrig känt den underbara ångesten. På riktigt.
Så. säg mig, hur kan man romantisera ett destruktivt beteende/mående?
Det bor något mörkt inom mig
som göder sig på betungade våndor och undantryckta tankar
som pressar sig utåt, och
undan för undan tränger bort den jag är
som göder sig på betungade våndor och undantryckta tankar
som pressar sig utåt, och
undan för undan tränger bort den jag är
En tjärsvart smet som följer med
de salta tårarna längs mina kinder
om natten när kudden tystar min gråt
Men förgäves…
Det bor något mörkt inom mig
något som snart trängt bort den jag är.
Författare: Jonas P
Publicerad hos http://www.diktkonst.se: January 20, 2008
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar