Att romantisera ett destruktivt beteende

Kan man romantisera ett destruktivt beteende? Hur gör man det?

"Jag mår så bra i min depression och jag känner hur underbart ångesten sakta kommer på besök. Eller de stunder då ångesten bildar en tröskel svår nog att kliva över och jag blir inlåst tillsammans med min svarta gäst. Vad skulle jag göra utan dessa mörka, gravliknande känslor? Leva? Jag älskar när det mörka, tunga och kvävande omsluter mig. Jag älskar när jag hatar. Jag älskar när jag kan be världen dra något gammalt över sig, de dagar jag inte orkar eller förmår att fungera bland andra människor. När jag kvävs i min egen linda. Jag älskar de dagar jag önskar livet tog slut här och nu, så att jag slapp allt detta. Är det inte härligt att vakna på morgonen och önska att det inte var en ny morgon?"

Är det tillräckligt romantiserande? För visst är det väl så att alla innerst inne önskar må dåligt och uppleva den där spirande underbara känslan som kallas depression/ångest?

Det som egentligen skrämmer mig mest är att det än idag är så himla tabu att erkänna sitt dåliga mående, trots att undersökningar visar att det är vanligare idag än vad man tror. Och att en människa som Blondinbella är en stark kritiker till dessa bloggare som faktiskt beskriver och luftar sina mindre livsbejakande känslor och tankar. Hon menar att dessa bloggare är förebilder och har därmed ett ansvar och ska då tänka på att inte idealisera svårmod och destruktivitet.

Jag läser inte Blondinbellas blogg. Intresserar mig inte, men när jag hörde om hennes kritik gentemot dessa känslomässigt nakna bloggare fick det mig att reagera och jag gick in på hennes blogg,

Hennes blogg är helylle. Och nej, jag är inte avundsjuk! Jag tycker att hon är beundransvärd i sin driftighet. Och jag förstår att hon är en positiv katalysator för de ungdomar som hennes positivitet och drivkraft passar för. Hon öppnar upp för många drömmar och möjligheter. Absolut. Jag tycker dock inte att hon har rätt att kritisera de som inte lever det liv hon lever. De som inte har de ambitioner hon har. De som aldrig kommer att få de möjligheter hon får. De som inte lever i sus och dus. De vars depression och ångest ligger djupare än en skilsmässa i barndomen. De som olika anledningar inte kan "skaka av sig" sin depression eller ångest och "rycka upp sig" ur den svarta dvalan. De som behöver kanske år av hjälp innan de blir av med det onda.

Ingen väljer att må dåligt. Det tar bara olika lång tid för oss att inse vårt destruktiva beteende, lyckas förstå måendet, söka hjälp, få rätt hjälp osv. Och, tyvärr, finns det de som aldrig kommer ur en depression eller de som ständigt får räkna med ångestattacker, trots terapi och medicinsk hjälp.

Är detta tillstånd vi självmant väljer? Svaret vet vi nog alla, eller hur?

Det finns inget romantiskt över depressioner och ångest. Absolut ingenting. Att påstå något sådant innebär bara att man aldrig varit i samma situation, aldrig varit deprimerad, aldrig känt den underbara ångesten. På riktigt.

Så. säg mig, hur kan man romantisera ett destruktivt beteende/mående?

Det bor något mörkt inom mig
som göder sig på betungade våndor och undantryckta tankar
som pressar sig utåt, och
undan för undan tränger bort den jag är

En tjärsvart smet som följer med
de salta tårarna längs mina kinder
om natten när kudden tystar min gråt
Men förgäves…

Det bor något mörkt inom mig
något som snart trängt bort den jag är.

Författare: Jonas P

Publicerad hos http://www.diktkonst.se: January 20, 2008

We do

IN OUR HOME

We do second Chances

We do Thank yous

We do Real

We do I´m Sorrys

We do Love

We do Laughter

We do Mistakes

We do Respect

We do Happiness

We do Dreams

We do Faith

We do Family

Jag är med bandet av Pamela des Barres

Jag har precis avslutat boken om groupie gurun Pamela des Barres eskapader på 60- och 70-talet. En, tja...vad ska jag kalla det...intressant läsning? Eller egentligen inte. Att vara kåt på musiker, enbart musiker, av någon outgrundlig anledning, är väl egentligen inget att imponeras över.  des Barres vet inte riktigt själv vad det är som lockar hos dessa musikermän. Är det den kreativitet de besitter, eller? En djupare analys går hon inte in på. Nåväl, hon dras till dessa män och har sex med några av världens största och kända musiker. Att hänga bl a på Whiskey A Go Go var lukrativt. Där träffade hon också några av dessa storheter. Sex, drugs n´rock n´roll levdes ut, bokstavligen.

Jag moraliserar inte och anser att hon som fri individ var (och är) kapabel nog att ta egna beslut om sitt eget liv och leverne. Hon anser inte heller att andra ska moralisera och se ner på hennes självvalda sex- och drogrelaterade utsvävningar. Vad jag reagerar på är att hon själv föraktfullt fnyser åt de vänner, kvinnliga sådana, som väljer att leva som hemmafruar och bli försörjda av sina män. Hyckleri. Alla var inte inne på att leva ett promiskuöst liv under dessa årtionden. Kräver man respekt så ska man väl ge respekt, oavsett vilken livsstil man än väljer?

Den röda tråden i boken var den enorma längtan efter kärlek des Barres hade. Hon hade lätt för att bli kär och hon längtade enormt efter den man som ville gifta sig med henne och ge henne den kärlek hon så hett brann efter. Ja, man kan ju gilla sex och ha en jädrans massa sex på vägen hem till drömprinsen. Kyssa grodor... Och i hennes värld var det bara musiker som dög. Och alla var sååå bra älskare. Den senaste var alltid den bästa...

Nä, jag imponeras inte av hennes leverne. Att knulla selebrities väcker ingen större beundran hos mig och det har inget att göra med avund, vilket nu många säkert skulle kunna tro. Däremot fascinerar både 60- och 70-talet som nytänkade och revolutionerande årtionden. Den samhälleliga turbulens som pågick skulle jag mer än gärna varit med om.  Människor gick ur husen och ville och vågade skrika ut sina åsikter. Det var dags för den mänskliga friheten att göra sig gällande. Bort med alla tunga, konventionella, ingjutna gamla bojor och fram med tvångslösheten.

Och musiken! Shit, säger jag bara. Tänk att vara med om den musikaliska utveckling som påbörjades och pågick och var så revolutionerande.

Nice.

Jo, just! Hon tycker att Don Johnson är en av världens bästa skådesspelare (och givetvis bäst på att knulla...just då). De hade en romans. Hon dyrkade marken han gick på och allt han sa om skådespelarkonsten (hon hade en längtan och bli rik och berömd bl a genom skådespeleriet) var jämfört med Guds ord i hennes öron.

Eeeh, right.

Don Johnson. Snygg som fan, dock räcker inte hans yttre till att riktigt täcka upp skådespelarbristerna. Men vad vet jag.

Jaja. Pamela des Barres vill ge en romantiserad bild av groupien och vill genom sin bok få omgivningen att acceptera dem som vilka som vilka som helst? Kanske. Hon försvarar i alla fall det leverne hon valt och har gett ut (och kommer att ge ut) böcker som ska hjälpa tvätta bort smutsstämpeln på den kategorin som kallas groupie.

Jag känner spontant att hon fjäskar för snubbarna inom musikvärlden. Enligt henne var inte en enda av hennes forna älskare dåliga i sängen och det häng de flesta hade mellan benen skulle få den mest frigida att sväva i ett evigt orgasmliknande moln. Jag tror dock att hon inte skulle våga erkänna att t ex Mick Jagger var ett ego i sängen och bara såg till sina egna behov. Det skulle inte gynna hennes nära relationer till forna, fortfarande alive and kicking, män. Ingen publicitet att rekommendera om man vill ha en fot inne hos grabbarna Musik.

Nåväl. Boken skildrar, glimtvis, livet och musiken på 1960- och -70-talet och det är intressant. För övrigt? Nä.

Seriöst...

jag bara älskar danska kriminalserier.

Don´t ask me why. Det bara är så.

Och så har jag missat tre avsnitt av den nya danska serien på 4:an.  Fan, det är så man gråter en skvätt.

http://www.filmforum.se/recensioner/den-som-draper-1.477502.html

Menlösa föräldrar

Jaha-ja, då var helgen avklarad med ett dop och en 50-årskalas i bagaget.

Dopet: Jag hörde absolut ingenting av vad prästen sa, då föräldrarna tyckte att barnen skulle få springa omkring och härja under tillställningen. Kul. Eller inte.

Däremot irriterande och så himla tidsenligt. Barnen ska få göra så som de vill, utan tillsägelser. Det här med respekt och vänta på sin jävla tur finns inte att bringa hos (många!!) dagens barn (läs: föräldrar, då de är de ytterst ansvariga!)

Min dotter hade en 6-7-åriga tjej bredvid sig, som satt och sparkade henne på benet, jämrade sig och kallade sin mamma för dum. Vad gör mamman? Nada, zip, zero. (Översatt; ingenting.) Hon hyssjar lite och håller förmodligen tummarna för att dottern ska lugna ner sig. Vilket hon givetvis inte gör. Varför skulle hon göra det?  Ungen hade ju noll respekt för sin mamma och såpass mycket påverkar inte kyrkans väggar dessa barn så att de per automatik håller truten.

En annan tjej, ca 5 år, börjar klättra på dopfundet. Gör mamma och pappa något? Nä. Men när ungen halkar till och slår i tänderna kommer mamman till undsättning och tröstar. Det var väl själva fan att 
dopfundet skulle göra tjejen illa!

Några andra, mindre barn, tilläts springa runt i kyrkan och låta som utryckande ambulanser. Och ni är medvetna om att det ekar som fasen i kyrkan... ja, då fattar man hur det lät.

Frånvaron av bestämda, men kärleksfulla föräldrar, var stor. Istället satt där fega, ryggradslösa krakar, som förmodligen bad till Gud, för första gången i sina liv, och önskade att deras barn skulle vara tysta.

Makalöst! Och framför allt skrämmande.

Taskig koll?

Jag tycker att våra politiker har lite för dålig koll på sina eventuella inkomster. (Ja, utgifter har de väl knappt då de utnyttjar systemet så mycket det bara går och låter andra betala för dessa.)

Nu är det en annan riksdagledamot (Erik A Eriksson (C)) som håvat till sig lite extra inkomster. Han har fått 7000 i hyresersättning trots att han inte har några som helst hyresutgifter. Han har bott gratis.

Nåväl, han "upptåckte" detta efter 8 månader och anmälde felaktigheterna själv. Hedersam man, kanske man ska säga?

Och så har vi Thomas Bodström (S), som lämnar sitt uppdrag som ledamot i Boo församlings kyrkofullmäktige. Avtackningstal kanske vore på sin plats, förstås, om de andra i församlingen visste vem han var. Han har inte varit på ett enda möte på dessa två år som han haft detta "uppdrag".

Seriöst. Att vara politiker innebär lättförtjänta pengar. Är du bara tillräckligt "glömsk", girig och skrupellös, så platsar  du in i gänget.

Och dessa människor ska representera det svenska folket. Nåja, det är inte för inte bla byggbranschen jonglerar med svartjobb. De har ju faktiskt fina och högt uppsatta förebilder...

Juholt, den lille räven!

Ajaj, vad kan man säga förutom att Juholt, den lille  räven, försökte sig på en liten rövare, men blev avslöjad.

Tydligen "varnades" valberedningen om hans små slarv, men ingen tog någon notis om dessa varningar. Inte ens då det sägs att det är ett "tungt" namn som varit källa till  dessa avslöjanden.

Ja, där ser man.

Och Juholt fortsätter att mjölka så mycket det går och när han nu hittades med skägget i brevlådan nekar han till all kännedom om några larviga paragrafer som säger att han inte kan resa i egenskap  av riksdagsman och bjuda frugan på resan samtidigt. Och så har vi lägenheten. Ja, det är väl för svårt att hålla reda på alla regler som följer med ett partiledarskap. Det ansvaret måste någon annan ta. För...Juholt visste faktiskt inte.

Stackarn.

Men inte ska vi oroa oss. Nog hittas det, med all säkerhet, ett litet kryphål, som fråntar Juholt allt ansvar och han blir inte skyldig någon någonting.

Och han har ju en vapendragare i Salem som JO-anmält riksdagsförvaltningen:

"Att felaktigt utbetalda pengar skall återbetalas råder det ingen tvivel om. Men ansvaret för felaktigt betald ersättning bör ligga hos Riksdagsförvaltningne och ej hos ansökaren, i detta fall Håkan Juholt. Denne kan ha vilket uppsåt som helst, men så länge inskickade/inlämnade handlingar är korrekta, så har, enligt mig och många, många andra - myndigheten sista ordet", skriver mannen i sin anmälan. (http://nyheter.se.msn.com/riksdagen-jo-anm%c3%a4ld-efter-juholt-aff%c3%a4ren)

Frågan är bara hur korrekta de inskickade handlingarna har varit...

Men vad vet jag?

Jag behöver inte oroa mig. Det ordnar sig. Snart står han på barrikaderna igen, stolt och stark, och strider för oss arbetare...

Brev

Jag saknar att få brev. Gamla, hederliga, handskriva brev som skickas via posten och hamnar i brevlådan här hemma. Sådana brev.

Personliga brev med personlig handstil. Sådana brev.

I kuvert som rivs sönder i ivern att få läsa det senaste från vännen. Sådana brev.

Guds fel?

Jag läste en gammal artikel med Eva Dahlgren där hon avfärdar Gud. Hon hade blivit tillfrågad om hon ville skriva ett rekviem till kyrkan och i samband med det också fått frågan om hon tror på Gud. Detta gav henne en liten funderare och hon skulle återkomma med svaret, vilket hon också gjorde. Hennes svar var att hon inte tror på Gud av den enkla anledningen att hon inte anser att Gud inte ska lägga sig i människans sexliv. Hon ville inte vara del i ett system som är omänskligt. (Hon refererar till katolska kyrkans förskjutning av en våldtagen flicka, en homosexuell pojke som blivit hängd osv.)

Jag kan inte mer än hålla med att kyrkan fortfarande idag i mångt och mycket är stel och stenåldersmässig, men jag håller inte med om att det är Gud som skapat många  de förkastliga moraliska regler som styr den religiösa världen. Bakom varje tolkad Helig skrift finns en människa med sina egna moraliska och etiska referenser och dessa tolkningar är, enligt mig, väldigt subjektiva och godtyckliga. Personliga.

Om Gud finns, varför finns det så mycket ont och orättvisor på vår jord? Mig veterligen, så är det vi människor som befolkar jorden. Det är våra handlingar som styr utvecklingen. Vi, och enbart vi, har ett ansvar gentemot oss själva, men också mot alla andra som lever och finns här.

Jag tycker bara att det är ett billigt knep att använda sig av när man skyller på Gud, eller använder sig av Gud då vi vill sko oss på andras elände, när ska leka herrar över andra människor eller starta krig. Snacka om att frånta människan sitt ansvar. Inte är det Gud som startar krigen, inte är det Gud som våldtar, inte är det Gud som kategoriserar människor. Nej, inte är det Gud, men däremot människan.

Människan har möjlighet att göra val här i livet. Väljer vi det onda eller det goda? När vi väljer det goda är det ingen som ger Gud cred för det, men väljer vi det onda, ifrågasätter vi Guds existens...även om vi egentligen inte ens tror på honom...? "Varför kan Gud tillåta elände i vår värld...?"

Nä, det är du och jag som har ansvar för att världen ska vara ett bra ställe att leva på. Att alla får en plats här på jorden. Inte Gud.

Vem tänder stjärnorna?

Dags för något nytt?

Testing, testing... I´m on my way!

:-)