Hård eller rättvis?

Är jag hård som människa om jag visar att jag har bestämda åsikter och kan stå för mina åsikter? Jag, personligen, tycker inte det. Jag har åsikter och så länge ingen motbevisar mig och visar att det finns en annan bättre vinkel på det jag tycker, så varför ska jag ändra mig?

Jag är inte så radiostyrd att jag inte kan ändra mig. Jösses, hade jag varit benhård i mitt tyckande hade jag förmodligen inte bytt åsikt sedan jag var en gröngöling, och vad skulle det säga om mig i så fall? Det om något vore väl tragiskt. Jag skulle med andra ord inte ha utvecklats mycket sen ungdomens dagar.

Ofta anser, svenskar, att jag är tuff/hård. Och jag frågar: "Varför?" Svaret är:"Du är så bestämd i dina åsikter, i diskussioner..".

Så med andra ord, vore jag vag i mitt resonemang, mina diskussioner och åsikter, skulle jag uppfattas som...mjuk? Eller mes? Tröttsamt, ska jag villigt erkänna.

En kvinna tyckte jag var barsk. Anledningen var att jag inte gick på hennes offerkofta-diskussioner, där hon anklagade hennes älskares fru (hmm, blivande ex-fru?) om att försöka manipulera älskarens och fruns barn till att hata älskarinnan. Till saken hör att älskarinnan gjort sig "vän" med frun och barnen medan hon raj-rajat i sängen med mannen/pappan. (Och mycket annat därtill). Nåväl, älskarinnan tyckte att det var synd om henne, vilket givetvis inte jag gjorde och då var jag hård/barsk i hennes ögon (fick jag höra efteråt).

Vid andra tillfällen då jag hört att jag varit hård har varit när jag ansett att dåligt beteende bör ha konsekvenser och inte slätas ut med en smekning på huvudet och lite lamt säga orden: "Ajabaja, inte göra om det igen...". Speciellt där dåliga beteenden aldrig någonsin haft direkta konsekvenser.

Eller att barn bör uppfostras och få lära sig etik och moral, regler och normer.

Hård eller rättvis?

Jag anser att alla människor har rätt till en andra chans (vissa får t o m tredje, fjärde osv), då jag faktiskt inser att vi är resultatet av de möjligheter haft/har, förutsättningar vi haft/har, de val vi gör i de givna ögonblicken, den kärlek och trygghet vi upplevt/upplever osv. Det vi bär med oss i vår ryggsäck, det är en del av oss, men är inte statiskt och ryggsäcken kan tömmas och fyllas med andra erfarenheter och upplevelser. Dock menar jag inte heller att ett negativt beteende kan ursäktas med innehållet av ryggsäcken, däremot förstås och hjälpen bör vara därefter också. Vårt handlande har konsekvenser, oavsett om vi vill det eller inte.

Jag har svårt för "jag-är-ett-stackars-offer-för-alla-världens-omständigheter" -människor. Energitjuvar. Betacka mig för dem. Och livet har visat att det finns alldeles för många av dem. (Eller har jag haft oturen att få träffa alla? Dras de till mig som flugor till skit?)

Självklart har vi rätt att tycka synd om oss själva mellanåt, men inte ständigt gå omkring klädd i den där förbannade manteln som skriiiker offer.

Är jag hård eller är jag rättvis? (I alla fall ett ärligt försök till att vara rättvis).

Ibland säger jag saker t o m med ett leende...