Lilla Iris Klewe är en finsk film från 1962. Den handlar om en liten tjej som bor på landet, men hamnar hos sina rika släktingar i Helsingfors. Kvinnan i familjen lider av migrän, dvs då det passar henne. Barnen i familjen, förutom den minsta, behandlar henne som mindre värd. Hon är bara en lantlig släkting som inte kan föra sig och när hon försöker blir det fel och pinsamt, enligt deras mått mätt.
Lilla Iris är en rak och ärlig tjej. Hon kan inte ljuga och hon anser att alla helsingforsare ljuger. Ingen vågar stå för vad de säger och gör.
Men så finns det en annan familj, med pengar, som behandlar henne som jämbördig. De ser ingen lantlolla, utan en söt flicka som de gärna vill hjälpa.
Slutligen träffar hon sin far, som är en världskänd violinist.
Ur genus- och klassperspektiv, även stad vs landet, blir man ju förskräkt, men så måste jag ju påminna mig om att filmen är från början av 60-talet och dessa gamla kvarlevor kring genus och klass lever kvar. (Nå, till viss mån finns de väl fortfarande i vårt samhälle).
Jag gillar dessa gamla filmer, trots allt.
Happy endings.
tisdag 27 december 2011
Julefrid
Jaha-ja, nu är juletiden över för denna gång. Det har varit lugnt och behagligt. Ingen stress. Det brukar jag inte göra. Finns ingen anledning.
Nu inväntas nyårsfirandet. Inte för att det blir något märkvärdigt. Just vid skrivandets stund känner jag att hemmet lockar med mat och lugn. Det finns en tendens att nyårsfirandet för med sig stora förväntningar. Der ska vara stort och märkvärdigt.
Nåväl. Snart är det vår. Eller, det är vår redan med tanke på hur varmt det är ute?
Vädrets gudar spelar oss ett spratta och vi sitter i våra stugor och förundras över den förvirring som råder hos vädergudarna.
God fortsättning!
Nu inväntas nyårsfirandet. Inte för att det blir något märkvärdigt. Just vid skrivandets stund känner jag att hemmet lockar med mat och lugn. Det finns en tendens att nyårsfirandet för med sig stora förväntningar. Der ska vara stort och märkvärdigt.
Nåväl. Snart är det vår. Eller, det är vår redan med tanke på hur varmt det är ute?
Vädrets gudar spelar oss ett spratta och vi sitter i våra stugor och förundras över den förvirring som råder hos vädergudarna.
God fortsättning!
tisdag 22 november 2011
Maricopa County
Joe Arpaio. Sheriffen som anser att fångar ska förnedras och de som inte gillar honom eller vill vandra samma väg som han ska slängas in i häktet/fängelset de också.
Randiga kläder. Svartvita. Rosa kalsonger.
Hans filosofi går ut på att vara stenhård, without mercy, så att ingen vill komma tillbaka. Fångarna ska leva under taskiga och tuffa förhållanden och ska både ses och behandlas som boskap.
Tror ni att kriminaliteten minskat i Maricopa County? Nope.
Det kan finnas två olika anledningar till det. En kan vara det faktum att alla är, enligt Mr Arpaio, potentiella kriminella och med den inställningen fyller han fängelsehålorna snabbt, vilket i sin tur innebär att statistiskt sett har kriminaliteten ökat. En annan anledning kan vara att det sätt Mr Arpaio försöker sig på inte biter på människor. Hårdare attityd har aldrig medfört minskad kriminalitet. (Visar även statistiken).
Mr Joe Arpaio är en man med stora komplex, samtidigt som han lider av hybris. Ingen kombination att rekommendera. Ingen moral. Etiska regler existerar inte. Psykopat? Han är en man som anser sig stå över alla normer och regler och beter sig därefter också.
Vidrigt.
Och detta tillåter amerikanarna i längtan efter att stävja blodtörsten. Sin egen blodtörst. För är det inte så att alltför många amerikaner anser sig själva ha en enorm rättspatos, vilken ger sig i uttryck av förtryck av andra som inte tycker som de?
Världens största demokrati?
(Småler lite)
Nej, USA är verkligen inte världens största demokrati. Världens största hycklare?
Jepp.
Randiga kläder. Svartvita. Rosa kalsonger.
Hans filosofi går ut på att vara stenhård, without mercy, så att ingen vill komma tillbaka. Fångarna ska leva under taskiga och tuffa förhållanden och ska både ses och behandlas som boskap.
Tror ni att kriminaliteten minskat i Maricopa County? Nope.
Det kan finnas två olika anledningar till det. En kan vara det faktum att alla är, enligt Mr Arpaio, potentiella kriminella och med den inställningen fyller han fängelsehålorna snabbt, vilket i sin tur innebär att statistiskt sett har kriminaliteten ökat. En annan anledning kan vara att det sätt Mr Arpaio försöker sig på inte biter på människor. Hårdare attityd har aldrig medfört minskad kriminalitet. (Visar även statistiken).
Mr Joe Arpaio är en man med stora komplex, samtidigt som han lider av hybris. Ingen kombination att rekommendera. Ingen moral. Etiska regler existerar inte. Psykopat? Han är en man som anser sig stå över alla normer och regler och beter sig därefter också.
Vidrigt.
Och detta tillåter amerikanarna i längtan efter att stävja blodtörsten. Sin egen blodtörst. För är det inte så att alltför många amerikaner anser sig själva ha en enorm rättspatos, vilken ger sig i uttryck av förtryck av andra som inte tycker som de?
Världens största demokrati?
(Småler lite)
Nej, USA är verkligen inte världens största demokrati. Världens största hycklare?
Jepp.
Mindre bra filmer
I helgen hyrde vi tre filmer. Vad ska jag säga?
By the will of GENGHIS KHAN - dubbad (eller så hängde läpparna inte med ordformuleringarna). And I say no more.
Born to raise hell med Steven Seagal - ett samarbete med ett rumänskt bolag? Nåväl, den amerikanska narkotikapolisen var av någon anledning i Rumänien eller... självklart var de där av den enkla anledningen att de ville sätta dit någon brutal och vidrig smugglare.
Lite kärlek lyckades de klämma in i filmen. Steven Seagal bodde ihop med en rumänsk, ung tjej som han hade en romantisk (sarkasm) juffla-scen med mitt upp i allt.
Fan, jag som gillar Seagal. Ingen fightas som han och hans tidigare filmer var sevärda, även om de inte är Oscars -produktioner. Den här filmen... shit, jag får rysningar och i mitt inre gråter jag en skvätt.
Billig, billigare, billigast.
RED - en komedi/actionrulle med Helen Mirren, Bruce Willis, Morgan Freeman, John Malcovich. Sevärd och gullig, även om det inte är en storfilm. Ett gäng gamla CIA -agenter jagas för gamla synder och ska elimineras, men att underskatta dessa pesnionerade agenter visar sig vara ett stort misstag.
Helt ok film.
All denna spänning gjorde att mitt sällskap somnade innan sista filmen - RED.
Konstigt.
By the will of GENGHIS KHAN - dubbad (eller så hängde läpparna inte med ordformuleringarna). And I say no more.Born to raise hell med Steven Seagal - ett samarbete med ett rumänskt bolag? Nåväl, den amerikanska narkotikapolisen var av någon anledning i Rumänien eller... självklart var de där av den enkla anledningen att de ville sätta dit någon brutal och vidrig smugglare.
Lite kärlek lyckades de klämma in i filmen. Steven Seagal bodde ihop med en rumänsk, ung tjej som han hade en romantisk (sarkasm) juffla-scen med mitt upp i allt. Fan, jag som gillar Seagal. Ingen fightas som han och hans tidigare filmer var sevärda, även om de inte är Oscars -produktioner. Den här filmen... shit, jag får rysningar och i mitt inre gråter jag en skvätt.
Billig, billigare, billigast.
RED - en komedi/actionrulle med Helen Mirren, Bruce Willis, Morgan Freeman, John Malcovich. Sevärd och gullig, även om det inte är en storfilm. Ett gäng gamla CIA -agenter jagas för gamla synder och ska elimineras, men att underskatta dessa pesnionerade agenter visar sig vara ett stort misstag. Helt ok film.
All denna spänning gjorde att mitt sällskap somnade innan sista filmen - RED.
Konstigt.
torsdag 17 november 2011
Looki, looki, no hands!
Ibland blir jag lite förvirrad av reklamen. Eller alltså, jag menar, jag förstår väl budskapet, men hajjar liksom inte grejen ändå.
Som den här Dettol No Touch Hand wash system. För att slippa bakterier från tvålpumpen, innan vi tvättar våra händer, rekommenteras då en No Touch -pump. Vi placerar våra händer under pumpen och den räknar in hur mycket tvål vi vill ha/behöver.
Intelligent är den tydligen också.
Hänger du med? Vi ska inte röra pumpen när vi pumpar ut tvål ur flaskan, för då sprider vi bakterier. Men..vi ska ju tvätta händerna.
Tänk dig vilken bakteriehärd ett dörrhandtag är. När kommer No Touch Doorknobs System?
Som den här Dettol No Touch Hand wash system. För att slippa bakterier från tvålpumpen, innan vi tvättar våra händer, rekommenteras då en No Touch -pump. Vi placerar våra händer under pumpen och den räknar in hur mycket tvål vi vill ha/behöver.
Intelligent är den tydligen också.
Hänger du med? Vi ska inte röra pumpen när vi pumpar ut tvål ur flaskan, för då sprider vi bakterier. Men..vi ska ju tvätta händerna.
Tänk dig vilken bakteriehärd ett dörrhandtag är. När kommer No Touch Doorknobs System?
tisdag 15 november 2011
Hård eller rättvis?
Är jag hård som människa om jag visar att jag har bestämda åsikter och kan stå för mina åsikter? Jag, personligen, tycker inte det. Jag har åsikter och så länge ingen motbevisar mig och visar att det finns en annan bättre vinkel på det jag tycker, så varför ska jag ändra mig?
Jag är inte så radiostyrd att jag inte kan ändra mig. Jösses, hade jag varit benhård i mitt tyckande hade jag förmodligen inte bytt åsikt sedan jag var en gröngöling, och vad skulle det säga om mig i så fall? Det om något vore väl tragiskt. Jag skulle med andra ord inte ha utvecklats mycket sen ungdomens dagar.
Ofta anser, svenskar, att jag är tuff/hård. Och jag frågar: "Varför?" Svaret är:"Du är så bestämd i dina åsikter, i diskussioner..".
Så med andra ord, vore jag vag i mitt resonemang, mina diskussioner och åsikter, skulle jag uppfattas som...mjuk? Eller mes? Tröttsamt, ska jag villigt erkänna.
En kvinna tyckte jag var barsk. Anledningen var att jag inte gick på hennes offerkofta-diskussioner, där hon anklagade hennes älskares fru (hmm, blivande ex-fru?) om att försöka manipulera älskarens och fruns barn till att hata älskarinnan. Till saken hör att älskarinnan gjort sig "vän" med frun och barnen medan hon raj-rajat i sängen med mannen/pappan. (Och mycket annat därtill). Nåväl, älskarinnan tyckte att det var synd om henne, vilket givetvis inte jag gjorde och då var jag hård/barsk i hennes ögon (fick jag höra efteråt).
Vid andra tillfällen då jag hört att jag varit hård har varit när jag ansett att dåligt beteende bör ha konsekvenser och inte slätas ut med en smekning på huvudet och lite lamt säga orden: "Ajabaja, inte göra om det igen...". Speciellt där dåliga beteenden aldrig någonsin haft direkta konsekvenser.
Eller att barn bör uppfostras och få lära sig etik och moral, regler och normer.
Hård eller rättvis?
Jag anser att alla människor har rätt till en andra chans (vissa får t o m tredje, fjärde osv), då jag faktiskt inser att vi är resultatet av de möjligheter haft/har, förutsättningar vi haft/har, de val vi gör i de givna ögonblicken, den kärlek och trygghet vi upplevt/upplever osv. Det vi bär med oss i vår ryggsäck, det är en del av oss, men är inte statiskt och ryggsäcken kan tömmas och fyllas med andra erfarenheter och upplevelser. Dock menar jag inte heller att ett negativt beteende kan ursäktas med innehållet av ryggsäcken, däremot förstås och hjälpen bör vara därefter också. Vårt handlande har konsekvenser, oavsett om vi vill det eller inte.
Jag har svårt för "jag-är-ett-stackars-offer-för-alla-världens-omständigheter" -människor. Energitjuvar. Betacka mig för dem. Och livet har visat att det finns alldeles för många av dem. (Eller har jag haft oturen att få träffa alla? Dras de till mig som flugor till skit?)
Självklart har vi rätt att tycka synd om oss själva mellanåt, men inte ständigt gå omkring klädd i den där förbannade manteln som skriiiker offer.
Är jag hård eller är jag rättvis? (I alla fall ett ärligt försök till att vara rättvis).
Jag är inte så radiostyrd att jag inte kan ändra mig. Jösses, hade jag varit benhård i mitt tyckande hade jag förmodligen inte bytt åsikt sedan jag var en gröngöling, och vad skulle det säga om mig i så fall? Det om något vore väl tragiskt. Jag skulle med andra ord inte ha utvecklats mycket sen ungdomens dagar.
Ofta anser, svenskar, att jag är tuff/hård. Och jag frågar: "Varför?" Svaret är:"Du är så bestämd i dina åsikter, i diskussioner..".
Så med andra ord, vore jag vag i mitt resonemang, mina diskussioner och åsikter, skulle jag uppfattas som...mjuk? Eller mes? Tröttsamt, ska jag villigt erkänna.
En kvinna tyckte jag var barsk. Anledningen var att jag inte gick på hennes offerkofta-diskussioner, där hon anklagade hennes älskares fru (hmm, blivande ex-fru?) om att försöka manipulera älskarens och fruns barn till att hata älskarinnan. Till saken hör att älskarinnan gjort sig "vän" med frun och barnen medan hon raj-rajat i sängen med mannen/pappan. (Och mycket annat därtill). Nåväl, älskarinnan tyckte att det var synd om henne, vilket givetvis inte jag gjorde och då var jag hård/barsk i hennes ögon (fick jag höra efteråt).
Vid andra tillfällen då jag hört att jag varit hård har varit när jag ansett att dåligt beteende bör ha konsekvenser och inte slätas ut med en smekning på huvudet och lite lamt säga orden: "Ajabaja, inte göra om det igen...". Speciellt där dåliga beteenden aldrig någonsin haft direkta konsekvenser.
Eller att barn bör uppfostras och få lära sig etik och moral, regler och normer.
Hård eller rättvis?
Jag anser att alla människor har rätt till en andra chans (vissa får t o m tredje, fjärde osv), då jag faktiskt inser att vi är resultatet av de möjligheter haft/har, förutsättningar vi haft/har, de val vi gör i de givna ögonblicken, den kärlek och trygghet vi upplevt/upplever osv. Det vi bär med oss i vår ryggsäck, det är en del av oss, men är inte statiskt och ryggsäcken kan tömmas och fyllas med andra erfarenheter och upplevelser. Dock menar jag inte heller att ett negativt beteende kan ursäktas med innehållet av ryggsäcken, däremot förstås och hjälpen bör vara därefter också. Vårt handlande har konsekvenser, oavsett om vi vill det eller inte.
Självklart har vi rätt att tycka synd om oss själva mellanåt, men inte ständigt gå omkring klädd i den där förbannade manteln som skriiiker offer.
Är jag hård eller är jag rättvis? (I alla fall ett ärligt försök till att vara rättvis).
Ibland säger jag saker t o m med ett leende...
lördag 12 november 2011
Vem och när?
Jag har en liten existentiell fundering som handlar om vissa grundläggande rättigheter för levande varelser.
I natt när jag hade svårt att sova beslöt jag mig för att lägga mig framför tv:n och hoppas på att något bra fanns att vila trötta (men inte sömniga) ögonen på. Jodå, en amerikansk deckare och då slog det mig...(konstigt att jag inte låg sömnlös hela natten).
Jaja, för att göra det kort. I de många serier som visas på tv har ofta hela-långa-dagen-arbetande-mitt-i-karriären-ensamma-män/kvinnor djur hemma som väntar på att de ska komma hem (så även i denna). Och när de väl släpar sin kropp, tung av trötthet och mycket arbete, sent på kvällen till hemmets ljuva nejder, så finns det en väluppfostrad hund som möter dem vid dörren.
Nu kommer frågan: Vem har matat hunden hela dagen och framför allt - när får den dra en lova ute på vägarna och tömma både blåsa och tarm?
I natt när jag hade svårt att sova beslöt jag mig för att lägga mig framför tv:n och hoppas på att något bra fanns att vila trötta (men inte sömniga) ögonen på. Jodå, en amerikansk deckare och då slog det mig...(konstigt att jag inte låg sömnlös hela natten).
Jaja, för att göra det kort. I de många serier som visas på tv har ofta hela-långa-dagen-arbetande-mitt-i-karriären-ensamma-män/kvinnor djur hemma som väntar på att de ska komma hem (så även i denna). Och när de väl släpar sin kropp, tung av trötthet och mycket arbete, sent på kvällen till hemmets ljuva nejder, så finns det en väluppfostrad hund som möter dem vid dörren.
Nu kommer frågan: Vem har matat hunden hela dagen och framför allt - när får den dra en lova ute på vägarna och tömma både blåsa och tarm?
You didn´t see it coming...men den frågan ställde jag mig i mitt nattliga analys-/funderartöcken.
Nå, vem?
fredag 11 november 2011
Intresseklubben antecknar?
Fort, fort, fort fram med pennorna!
Anteckna!
Jag är trött.
Bara så du vet.
Ååh, lixom, va intressant..
Aaa, lixom, jag vaknade typ jättetidigt. Ååååh, va jobbigt, sen gick jag upp & tänkte äta lite, men kom o tänka på att ja måste durscha. ÅÅåh, va, jobbigt, sen gjorde jag de i alla fall. :PPPPP typ. Sen när jag durschat åt jag lite smörgås & drack ett glas...nä, det var nog lite mindre än ett helt glas mjölk. Sen när jag ätit & druckit tänkte jag va ska jag ta på mig idag? Jag började leta i garderoben & hittade ett par skiiiitsnygga jins som jag glömt bort o en tröja jag köpt från jiina tricå. Åh, vad härligt! Sen när jag tagit på mig kläderna efter att missat byksbenet flera gånger gick jag till skolan och...sen när...Lixom...
Typ...
Åååååh, men vadå??
Intressant? Vill ha en fortsättning?
Nä, trodde nog inte det. Det är inte ett dugg intressant att läsa om människors minutscheman och till råga på allt med taskigt skriftspråk. Kan det vara så att man vill göra sitt liv intressantare och mer händelserikt än vad det egentligen är? Eller gör dessa ett försök i att bli nästa stora bloggare och vinna hedervärda priser?
Ja, jag är elak, men tycker i alla fall att det är ointressant. Ok, i ärlighetens namn tycker jag väl att det är jättebra att man skriver överhuvudtaget, men det som irriterar mig är att dessa förmodligen inte ens anstränger sig att skriva rätt och riktigt.
Och nej, jag läser inte dessa, men kan råka på en och annan när jag snokar bland bloggarna.
Skriet /Edvard Munch?
Med mina grumliga morgonögon tittar jag ut genom fönstret och spärrar upp dessa små stackare av ren förskräckelse. I min hjärna ljöd ett gällt skri: "Det snöööaar!!!"
Tills den gråa massan hunnit registrera det ögonen verkligen såg...det var jävligt disigt ute...
Tills den gråa massan hunnit registrera det ögonen verkligen såg...det var jävligt disigt ute...
torsdag 10 november 2011
Hemsidor
Jag kanske skulle helt byta nisch?
Seriöst. Ibland känns det som att de som jobbar med att pussla ihop hemsidor tror att en sida ska vara så plottrig som möjlig. Så mycket information, rubriker - underrubriker (sällan logiska) osv som du bara förmår att få in på sidan är det bästa.
Nope.
Det är bara irriterande och tidsödande.
Om de bara kunde fatta det.
Jag kanske skulle ta och börja med att knåpa ihop hemsidor?
Seriöst. Ibland känns det som att de som jobbar med att pussla ihop hemsidor tror att en sida ska vara så plottrig som möjlig. Så mycket information, rubriker - underrubriker (sällan logiska) osv som du bara förmår att få in på sidan är det bästa. Nope.
Det är bara irriterande och tidsödande.
Om de bara kunde fatta det.
onsdag 9 november 2011
Öppen dialog, kanske?
Jag satt och slötittade på tv:n samtidigt som jag skrev på min hemtenta (simultanförmåga, I know...). Kunskapskanalen var det som fick äran att vara påslagen. Det händer inte ofta. Tyvärr, med tanke på att den kanalen faktiskt har bra saker att komma med.
Nåväl, det som diskuterades var minoriteters berättigande bland majoriteten, typ. Och när jag slog på tv:n var det integrationsministern som pratade om invandring, främlingsfientlighet osv i Sverige. Han påståd att svenskarna blivit mer toleranta gentemot invandrare och invandring än de varit tidigare. Däremot är det några minoriteter som får smaka på fördomarna och avskyn (muslimer, judar och romer).
Detta ifrågasätter en invandrartjej med att fråga hur det kommer sig att Sverigedemokraterna lyckades ta sig in i Riksdagen om inte främlingsfientligheten ökat. Jag kommer inte riktigt ihåg vad ministern svarade, men slutklämmen var att vi inte ska glömma att 95% av den svenska befolkningen faktiskt inte röstade på dem.
Så sant, visserligen.
Och så måste jag faktiskt tilläga att det inte enbart var svenskfödda som röstade på SD. Det finns invandrare bland röstarna. Jag skriver invandrare, även om jag vet att många av dem är födda här, de är pappersvenssons osv. Det struntar jag i. Jag struntar i om vi pratar om 1:a, 2:a eller 3:e generationsinvandrare. Det jag reagerar mot är den brist på solidaritet som finns. Och Gudarna ska veta, att jag har hört uttalanden, av invandrare om invandrare, vilka Hitler skulle vara stolt över. Så till den grad kränkande att de står i jämförelse med de smädelser, kränkningar och förnedringar som bl a judarna fick utstå innan och under Andra världskriget.
Ja, vad fan vill jag ha sagt?
Jo, att när vi diskuterar främlingsfientlighet, rasism osv är det otroligt viktigt att belysa även rasismen hos och bland våra olika invandrargrupper. Rasismen finns i alla etniska grupper.
En elev sa till mig en gång, då jag talat om för honom att han inte hade rätt att kränka någon annan människa pga dess ursprung etc (han jämförde en folkgrupp med råttor och menade att de skulle utrotas och nej, det var inte judarna han pratade om), att han minsann inte kunde vara rasist. "Varför", undrade jag och till svar fick jag: "För jag är invandrare själv".
Så fel kan det bli när vi diskuterar främlingsfientlighet, rasism och nazism. När den oftast är enkelriktad.
Jaja, som sagt. Vad ville jag ha sagt? Jo, rasism-skiten finns överallt och kommer också att finnas så länge det pratas tyst om det, dvs typ, inget alls. Historien har gång på gång visat att tystnad inte fungerar och att vända bort blicken är helt värdelöst.
Bästa sättet att vädra bort fördomar, felaktigheter, tyckandet, vilseledd information osv är faktiskt att vädra dem öppet i form av diskussioner. Öppen dialog. Varför inte?
Nåväl, det som diskuterades var minoriteters berättigande bland majoriteten, typ. Och när jag slog på tv:n var det integrationsministern som pratade om invandring, främlingsfientlighet osv i Sverige. Han påståd att svenskarna blivit mer toleranta gentemot invandrare och invandring än de varit tidigare. Däremot är det några minoriteter som får smaka på fördomarna och avskyn (muslimer, judar och romer).
Detta ifrågasätter en invandrartjej med att fråga hur det kommer sig att Sverigedemokraterna lyckades ta sig in i Riksdagen om inte främlingsfientligheten ökat. Jag kommer inte riktigt ihåg vad ministern svarade, men slutklämmen var att vi inte ska glömma att 95% av den svenska befolkningen faktiskt inte röstade på dem.
Så sant, visserligen.
Och så måste jag faktiskt tilläga att det inte enbart var svenskfödda som röstade på SD. Det finns invandrare bland röstarna. Jag skriver invandrare, även om jag vet att många av dem är födda här, de är pappersvenssons osv. Det struntar jag i. Jag struntar i om vi pratar om 1:a, 2:a eller 3:e generationsinvandrare. Det jag reagerar mot är den brist på solidaritet som finns. Och Gudarna ska veta, att jag har hört uttalanden, av invandrare om invandrare, vilka Hitler skulle vara stolt över. Så till den grad kränkande att de står i jämförelse med de smädelser, kränkningar och förnedringar som bl a judarna fick utstå innan och under Andra världskriget.
Ja, vad fan vill jag ha sagt?
Jo, att när vi diskuterar främlingsfientlighet, rasism osv är det otroligt viktigt att belysa även rasismen hos och bland våra olika invandrargrupper. Rasismen finns i alla etniska grupper.
En elev sa till mig en gång, då jag talat om för honom att han inte hade rätt att kränka någon annan människa pga dess ursprung etc (han jämförde en folkgrupp med råttor och menade att de skulle utrotas och nej, det var inte judarna han pratade om), att han minsann inte kunde vara rasist. "Varför", undrade jag och till svar fick jag: "För jag är invandrare själv".
Så fel kan det bli när vi diskuterar främlingsfientlighet, rasism och nazism. När den oftast är enkelriktad.
Jaja, som sagt. Vad ville jag ha sagt? Jo, rasism-skiten finns överallt och kommer också att finnas så länge det pratas tyst om det, dvs typ, inget alls. Historien har gång på gång visat att tystnad inte fungerar och att vända bort blicken är helt värdelöst.
Bästa sättet att vädra bort fördomar, felaktigheter, tyckandet, vilseledd information osv är faktiskt att vädra dem öppet i form av diskussioner. Öppen dialog. Varför inte?
torsdag 3 november 2011
Ska man ta med sig passet till Öland?
Jag tittar på Böda Camping och de visar ett gäng ungdomar från Lund (tror jag att det var) som ska till Öland och just Böda. När de är i Kalmar undrar de hur de ska ta sig över till Öland och mitt i alltet frågar en av killarna; "Behövs det pass?".
Vid ett senare klipp tror han att Öland förmodligen är en jättestor stad och att det bara heter...Öland. När de kommer över till Färjestaden undrar han givetvis om de nu är på Öland och en kvinna talar om att de kommit till Färjestaden (som ligger på Öland). Jag tror inte han uppfattar riktigt vad hon säger då han svarar reportern att han inte vet om hamnen har något namn (när reportern ställer frågan till honom) utan kanske bara kallas "vaktmästarhamnen" eller " nåt sånt". För Öland är ju...Öland.
Undrar vad han tror Böda är? Och jag hoppas för guds skull att Tv5 klippt programmet så att grabben ska verka mer..hmm, outbildad än han i själva verket är.
tisdag 25 oktober 2011
Att romantisera ett destruktivt beteende
Kan man romantisera ett destruktivt beteende? Hur gör man det?
"Jag mår så bra i min depression och jag känner hur underbart ångesten sakta kommer på besök. Eller de stunder då ångesten bildar en tröskel svår nog att kliva över och jag blir inlåst tillsammans med min svarta gäst. Vad skulle jag göra utan dessa mörka, gravliknande känslor? Leva? Jag älskar när det mörka, tunga och kvävande omsluter mig. Jag älskar när jag hatar. Jag älskar när jag kan be världen dra något gammalt över sig, de dagar jag inte orkar eller förmår att fungera bland andra människor. När jag kvävs i min egen linda. Jag älskar de dagar jag önskar livet tog slut här och nu, så att jag slapp allt detta. Är det inte härligt att vakna på morgonen och önska att det inte var en ny morgon?"
Är det tillräckligt romantiserande? För visst är det väl så att alla innerst inne önskar må dåligt och uppleva den där spirande underbara känslan som kallas depression/ångest?
Det som egentligen skrämmer mig mest är att det än idag är så himla tabu att erkänna sitt dåliga mående, trots att undersökningar visar att det är vanligare idag än vad man tror. Och att en människa som Blondinbella är en stark kritiker till dessa bloggare som faktiskt beskriver och luftar sina mindre livsbejakande känslor och tankar. Hon menar att dessa bloggare är förebilder och har därmed ett ansvar och ska då tänka på att inte idealisera svårmod och destruktivitet.
Jag läser inte Blondinbellas blogg. Intresserar mig inte, men när jag hörde om hennes kritik gentemot dessa känslomässigt nakna bloggare fick det mig att reagera och jag gick in på hennes blogg,
Hennes blogg är helylle. Och nej, jag är inte avundsjuk! Jag tycker att hon är beundransvärd i sin driftighet. Och jag förstår att hon är en positiv katalysator för de ungdomar som hennes positivitet och drivkraft passar för. Hon öppnar upp för många drömmar och möjligheter. Absolut. Jag tycker dock inte att hon har rätt att kritisera de som inte lever det liv hon lever. De som inte har de ambitioner hon har. De som aldrig kommer att få de möjligheter hon får. De som inte lever i sus och dus. De vars depression och ångest ligger djupare än en skilsmässa i barndomen. De som olika anledningar inte kan "skaka av sig" sin depression eller ångest och "rycka upp sig" ur den svarta dvalan. De som behöver kanske år av hjälp innan de blir av med det onda.
Ingen väljer att må dåligt. Det tar bara olika lång tid för oss att inse vårt destruktiva beteende, lyckas förstå måendet, söka hjälp, få rätt hjälp osv. Och, tyvärr, finns det de som aldrig kommer ur en depression eller de som ständigt får räkna med ångestattacker, trots terapi och medicinsk hjälp.
Är detta tillstånd vi självmant väljer? Svaret vet vi nog alla, eller hur?
Det finns inget romantiskt över depressioner och ångest. Absolut ingenting. Att påstå något sådant innebär bara att man aldrig varit i samma situation, aldrig varit deprimerad, aldrig känt den underbara ångesten. På riktigt.
Så. säg mig, hur kan man romantisera ett destruktivt beteende/mående?
En tjärsvart smet som följer med
de salta tårarna längs mina kinder
om natten när kudden tystar min gråt
Men förgäves…
Det bor något mörkt inom mig
något som snart trängt bort den jag är.
"Jag mår så bra i min depression och jag känner hur underbart ångesten sakta kommer på besök. Eller de stunder då ångesten bildar en tröskel svår nog att kliva över och jag blir inlåst tillsammans med min svarta gäst. Vad skulle jag göra utan dessa mörka, gravliknande känslor? Leva? Jag älskar när det mörka, tunga och kvävande omsluter mig. Jag älskar när jag hatar. Jag älskar när jag kan be världen dra något gammalt över sig, de dagar jag inte orkar eller förmår att fungera bland andra människor. När jag kvävs i min egen linda. Jag älskar de dagar jag önskar livet tog slut här och nu, så att jag slapp allt detta. Är det inte härligt att vakna på morgonen och önska att det inte var en ny morgon?"
Är det tillräckligt romantiserande? För visst är det väl så att alla innerst inne önskar må dåligt och uppleva den där spirande underbara känslan som kallas depression/ångest?
Det som egentligen skrämmer mig mest är att det än idag är så himla tabu att erkänna sitt dåliga mående, trots att undersökningar visar att det är vanligare idag än vad man tror. Och att en människa som Blondinbella är en stark kritiker till dessa bloggare som faktiskt beskriver och luftar sina mindre livsbejakande känslor och tankar. Hon menar att dessa bloggare är förebilder och har därmed ett ansvar och ska då tänka på att inte idealisera svårmod och destruktivitet.
Jag läser inte Blondinbellas blogg. Intresserar mig inte, men när jag hörde om hennes kritik gentemot dessa känslomässigt nakna bloggare fick det mig att reagera och jag gick in på hennes blogg,
Hennes blogg är helylle. Och nej, jag är inte avundsjuk! Jag tycker att hon är beundransvärd i sin driftighet. Och jag förstår att hon är en positiv katalysator för de ungdomar som hennes positivitet och drivkraft passar för. Hon öppnar upp för många drömmar och möjligheter. Absolut. Jag tycker dock inte att hon har rätt att kritisera de som inte lever det liv hon lever. De som inte har de ambitioner hon har. De som aldrig kommer att få de möjligheter hon får. De som inte lever i sus och dus. De vars depression och ångest ligger djupare än en skilsmässa i barndomen. De som olika anledningar inte kan "skaka av sig" sin depression eller ångest och "rycka upp sig" ur den svarta dvalan. De som behöver kanske år av hjälp innan de blir av med det onda.
Ingen väljer att må dåligt. Det tar bara olika lång tid för oss att inse vårt destruktiva beteende, lyckas förstå måendet, söka hjälp, få rätt hjälp osv. Och, tyvärr, finns det de som aldrig kommer ur en depression eller de som ständigt får räkna med ångestattacker, trots terapi och medicinsk hjälp.
Är detta tillstånd vi självmant väljer? Svaret vet vi nog alla, eller hur?
Det finns inget romantiskt över depressioner och ångest. Absolut ingenting. Att påstå något sådant innebär bara att man aldrig varit i samma situation, aldrig varit deprimerad, aldrig känt den underbara ångesten. På riktigt.
Så. säg mig, hur kan man romantisera ett destruktivt beteende/mående?
Det bor något mörkt inom mig
som göder sig på betungade våndor och undantryckta tankar
som pressar sig utåt, och
undan för undan tränger bort den jag är
som göder sig på betungade våndor och undantryckta tankar
som pressar sig utåt, och
undan för undan tränger bort den jag är
En tjärsvart smet som följer med
de salta tårarna längs mina kinder
om natten när kudden tystar min gråt
Men förgäves…
Det bor något mörkt inom mig
något som snart trängt bort den jag är.
Författare: Jonas P
Publicerad hos http://www.diktkonst.se: January 20, 2008
We do
IN OUR HOME
We do second Chances
We do Thank yous
We do Real
We do I´m Sorrys
We do Love
We do Laughter
We do Mistakes
We do Respect
We do Happiness
We do Dreams
We do Faith
We do Family
måndag 24 oktober 2011
Jag är med bandet av Pamela des Barres
Jag har precis avslutat boken om groupie gurun Pamela des Barres eskapader på 60- och 70-talet. En, tja...vad ska jag kalla det...intressant läsning? Eller egentligen inte. Att vara kåt på musiker, enbart musiker, av någon outgrundlig anledning, är väl egentligen inget att imponeras över. des Barres vet inte riktigt själv vad det är som lockar hos dessa musikermän. Är det den kreativitet de besitter, eller? En djupare analys går hon inte in på. Nåväl, hon dras till dessa män och har sex med några av världens största och kända musiker. Att hänga bl a på Whiskey A Go Go var lukrativt. Där träffade hon också några av dessa storheter. Sex, drugs n´rock n´roll levdes ut, bokstavligen.
Jag moraliserar inte och anser att hon som fri individ var (och är) kapabel nog att ta egna beslut om sitt eget liv och leverne. Hon anser inte heller att andra ska moralisera och se ner på hennes självvalda sex- och drogrelaterade utsvävningar. Vad jag reagerar på är att hon själv föraktfullt fnyser åt de vänner, kvinnliga sådana, som väljer att leva som hemmafruar och bli försörjda av sina män. Hyckleri. Alla var inte inne på att leva ett promiskuöst liv under dessa årtionden. Kräver man respekt så ska man väl ge respekt, oavsett vilken livsstil man än väljer?
Den röda tråden i boken var den enorma längtan efter kärlek des Barres hade. Hon hade lätt för att bli kär och hon längtade enormt efter den man som ville gifta sig med henne och ge henne den kärlek hon så hett brann efter. Ja, man kan ju gilla sex och ha en jädrans massa sex på vägen hem till drömprinsen. Kyssa grodor... Och i hennes värld var det bara musiker som dög. Och alla var sååå bra älskare. Den senaste var alltid den bästa...
Nä, jag imponeras inte av hennes leverne. Att knulla selebrities väcker ingen större beundran hos mig och det har inget att göra med avund, vilket nu många säkert skulle kunna tro. Däremot fascinerar både 60- och 70-talet som nytänkade och revolutionerande årtionden. Den samhälleliga turbulens som pågick skulle jag mer än gärna varit med om. Människor gick ur husen och ville och vågade skrika ut sina åsikter. Det var dags för den mänskliga friheten att göra sig gällande. Bort med alla tunga, konventionella, ingjutna gamla bojor och fram med tvångslösheten.
Och musiken! Shit, säger jag bara. Tänk att vara med om den musikaliska utveckling som påbörjades och pågick och var så revolutionerande.
Nice.
Jo, just! Hon tycker att Don Johnson är en av världens bästa skådesspelare (och givetvis bäst på att knulla...just då). De hade en romans. Hon dyrkade marken han gick på och allt han sa om skådespelarkonsten (hon hade en längtan och bli rik och berömd bl a genom skådespeleriet) var jämfört med Guds ord i hennes öron.
Eeeh, right.
Don Johnson. Snygg som fan, dock räcker inte hans yttre till att riktigt täcka upp skådespelarbristerna. Men vad vet jag.
Jaja. Pamela des Barres vill ge en romantiserad bild av groupien och vill genom sin bok få omgivningen att acceptera dem som vilka som vilka som helst? Kanske. Hon försvarar i alla fall det leverne hon valt och har gett ut (och kommer att ge ut) böcker som ska hjälpa tvätta bort smutsstämpeln på den kategorin som kallas groupie.
Jag känner spontant att hon fjäskar för snubbarna inom musikvärlden. Enligt henne var inte en enda av hennes forna älskare dåliga i sängen och det häng de flesta hade mellan benen skulle få den mest frigida att sväva i ett evigt orgasmliknande moln. Jag tror dock att hon inte skulle våga erkänna att t ex Mick Jagger var ett ego i sängen och bara såg till sina egna behov. Det skulle inte gynna hennes nära relationer till forna, fortfarande alive and kicking, män. Ingen publicitet att rekommendera om man vill ha en fot inne hos grabbarna Musik.
Nåväl. Boken skildrar, glimtvis, livet och musiken på 1960- och -70-talet och det är intressant. För övrigt? Nä.
Jag moraliserar inte och anser att hon som fri individ var (och är) kapabel nog att ta egna beslut om sitt eget liv och leverne. Hon anser inte heller att andra ska moralisera och se ner på hennes självvalda sex- och drogrelaterade utsvävningar. Vad jag reagerar på är att hon själv föraktfullt fnyser åt de vänner, kvinnliga sådana, som väljer att leva som hemmafruar och bli försörjda av sina män. Hyckleri. Alla var inte inne på att leva ett promiskuöst liv under dessa årtionden. Kräver man respekt så ska man väl ge respekt, oavsett vilken livsstil man än väljer?
Den röda tråden i boken var den enorma längtan efter kärlek des Barres hade. Hon hade lätt för att bli kär och hon längtade enormt efter den man som ville gifta sig med henne och ge henne den kärlek hon så hett brann efter. Ja, man kan ju gilla sex och ha en jädrans massa sex på vägen hem till drömprinsen. Kyssa grodor... Och i hennes värld var det bara musiker som dög. Och alla var sååå bra älskare. Den senaste var alltid den bästa...
Nä, jag imponeras inte av hennes leverne. Att knulla selebrities väcker ingen större beundran hos mig och det har inget att göra med avund, vilket nu många säkert skulle kunna tro. Däremot fascinerar både 60- och 70-talet som nytänkade och revolutionerande årtionden. Den samhälleliga turbulens som pågick skulle jag mer än gärna varit med om. Människor gick ur husen och ville och vågade skrika ut sina åsikter. Det var dags för den mänskliga friheten att göra sig gällande. Bort med alla tunga, konventionella, ingjutna gamla bojor och fram med tvångslösheten.
Och musiken! Shit, säger jag bara. Tänk att vara med om den musikaliska utveckling som påbörjades och pågick och var så revolutionerande.
Nice.
Jo, just! Hon tycker att Don Johnson är en av världens bästa skådesspelare (och givetvis bäst på att knulla...just då). De hade en romans. Hon dyrkade marken han gick på och allt han sa om skådespelarkonsten (hon hade en längtan och bli rik och berömd bl a genom skådespeleriet) var jämfört med Guds ord i hennes öron.
Eeeh, right.
Don Johnson. Snygg som fan, dock räcker inte hans yttre till att riktigt täcka upp skådespelarbristerna. Men vad vet jag.
Jaja. Pamela des Barres vill ge en romantiserad bild av groupien och vill genom sin bok få omgivningen att acceptera dem som vilka som vilka som helst? Kanske. Hon försvarar i alla fall det leverne hon valt och har gett ut (och kommer att ge ut) böcker som ska hjälpa tvätta bort smutsstämpeln på den kategorin som kallas groupie.
Jag känner spontant att hon fjäskar för snubbarna inom musikvärlden. Enligt henne var inte en enda av hennes forna älskare dåliga i sängen och det häng de flesta hade mellan benen skulle få den mest frigida att sväva i ett evigt orgasmliknande moln. Jag tror dock att hon inte skulle våga erkänna att t ex Mick Jagger var ett ego i sängen och bara såg till sina egna behov. Det skulle inte gynna hennes nära relationer till forna, fortfarande alive and kicking, män. Ingen publicitet att rekommendera om man vill ha en fot inne hos grabbarna Musik.
Nåväl. Boken skildrar, glimtvis, livet och musiken på 1960- och -70-talet och det är intressant. För övrigt? Nä.
Seriöst...
jag bara älskar danska kriminalserier.
Don´t ask me why. Det bara är så.
Och så har jag missat tre avsnitt av den nya danska serien på 4:an. Fan, det är så man gråter en skvätt.
Don´t ask me why. Det bara är så.
Och så har jag missat tre avsnitt av den nya danska serien på 4:an. Fan, det är så man gråter en skvätt.
måndag 17 oktober 2011
Menlösa föräldrar
Jaha-ja, då var helgen avklarad med ett dop och en 50-årskalas i bagaget.
Dopet: Jag hörde absolut ingenting av vad prästen sa, då föräldrarna tyckte att barnen skulle få springa omkring och härja under tillställningen. Kul. Eller inte.
Däremot irriterande och så himla tidsenligt. Barnen ska få göra så som de vill, utan tillsägelser. Det här med respekt och vänta på sin jävla tur finns inte att bringa hos (många!!) dagens barn (läs: föräldrar, då de är de ytterst ansvariga!)
Min dotter hade en 6-7-åriga tjej bredvid sig, som satt och sparkade henne på benet, jämrade sig och kallade sin mamma för dum. Vad gör mamman? Nada, zip, zero. (Översatt; ingenting.) Hon hyssjar lite och håller förmodligen tummarna för att dottern ska lugna ner sig. Vilket hon givetvis inte gör. Varför skulle hon göra det? Ungen hade ju noll respekt för sin mamma och såpass mycket påverkar inte kyrkans väggar dessa barn så att de per automatik håller truten.
En annan tjej, ca 5 år, börjar klättra på dopfundet. Gör mamma och pappa något? Nä. Men när ungen halkar till och slår i tänderna kommer mamman till undsättning och tröstar. Det var väl själva fan att
dopfundet skulle göra tjejen illa!
Några andra, mindre barn, tilläts springa runt i kyrkan och låta som utryckande ambulanser. Och ni är medvetna om att det ekar som fasen i kyrkan... ja, då fattar man hur det lät.
Frånvaron av bestämda, men kärleksfulla föräldrar, var stor. Istället satt där fega, ryggradslösa krakar, som förmodligen bad till Gud, för första gången i sina liv, och önskade att deras barn skulle vara tysta.
Makalöst! Och framför allt skrämmande.
Dopet: Jag hörde absolut ingenting av vad prästen sa, då föräldrarna tyckte att barnen skulle få springa omkring och härja under tillställningen. Kul. Eller inte.
Däremot irriterande och så himla tidsenligt. Barnen ska få göra så som de vill, utan tillsägelser. Det här med respekt och vänta på sin jävla tur finns inte att bringa hos (många!!) dagens barn (läs: föräldrar, då de är de ytterst ansvariga!)
Min dotter hade en 6-7-åriga tjej bredvid sig, som satt och sparkade henne på benet, jämrade sig och kallade sin mamma för dum. Vad gör mamman? Nada, zip, zero. (Översatt; ingenting.) Hon hyssjar lite och håller förmodligen tummarna för att dottern ska lugna ner sig. Vilket hon givetvis inte gör. Varför skulle hon göra det? Ungen hade ju noll respekt för sin mamma och såpass mycket påverkar inte kyrkans väggar dessa barn så att de per automatik håller truten.
En annan tjej, ca 5 år, börjar klättra på dopfundet. Gör mamma och pappa något? Nä. Men när ungen halkar till och slår i tänderna kommer mamman till undsättning och tröstar. Det var väl själva fan att
dopfundet skulle göra tjejen illa!
Några andra, mindre barn, tilläts springa runt i kyrkan och låta som utryckande ambulanser. Och ni är medvetna om att det ekar som fasen i kyrkan... ja, då fattar man hur det lät.
Frånvaron av bestämda, men kärleksfulla föräldrar, var stor. Istället satt där fega, ryggradslösa krakar, som förmodligen bad till Gud, för första gången i sina liv, och önskade att deras barn skulle vara tysta.
Makalöst! Och framför allt skrämmande.
torsdag 13 oktober 2011
Taskig koll?
Jag tycker att våra politiker har lite för dålig koll på sina eventuella inkomster. (Ja, utgifter har de väl knappt då de utnyttjar systemet så mycket det bara går och låter andra betala för dessa.)
Nu är det en annan riksdagledamot (Erik A Eriksson (C)) som håvat till sig lite extra inkomster. Han har fått 7000 i hyresersättning trots att han inte har några som helst hyresutgifter. Han har bott gratis.
Nåväl, han "upptåckte" detta efter 8 månader och anmälde felaktigheterna själv. Hedersam man, kanske man ska säga?
Och så har vi Thomas Bodström (S), som lämnar sitt uppdrag som ledamot i Boo församlings kyrkofullmäktige. Avtackningstal kanske vore på sin plats, förstås, om de andra i församlingen visste vem han var. Han har inte varit på ett enda möte på dessa två år som han haft detta "uppdrag".
Seriöst. Att vara politiker innebär lättförtjänta pengar. Är du bara tillräckligt "glömsk", girig och skrupellös, så platsar du in i gänget.
Och dessa människor ska representera det svenska folket. Nåja, det är inte för inte bla byggbranschen jonglerar med svartjobb. De har ju faktiskt fina och högt uppsatta förebilder...
Nu är det en annan riksdagledamot (Erik A Eriksson (C)) som håvat till sig lite extra inkomster. Han har fått 7000 i hyresersättning trots att han inte har några som helst hyresutgifter. Han har bott gratis.
Nåväl, han "upptåckte" detta efter 8 månader och anmälde felaktigheterna själv. Hedersam man, kanske man ska säga?
Och så har vi Thomas Bodström (S), som lämnar sitt uppdrag som ledamot i Boo församlings kyrkofullmäktige. Avtackningstal kanske vore på sin plats, förstås, om de andra i församlingen visste vem han var. Han har inte varit på ett enda möte på dessa två år som han haft detta "uppdrag".
Seriöst. Att vara politiker innebär lättförtjänta pengar. Är du bara tillräckligt "glömsk", girig och skrupellös, så platsar du in i gänget.
Och dessa människor ska representera det svenska folket. Nåja, det är inte för inte bla byggbranschen jonglerar med svartjobb. De har ju faktiskt fina och högt uppsatta förebilder...
onsdag 12 oktober 2011
Juholt, den lille räven!
Ajaj, vad kan man säga förutom att Juholt, den lille räven, försökte sig på en liten rövare, men blev avslöjad.
Tydligen "varnades" valberedningen om hans små slarv, men ingen tog någon notis om dessa varningar. Inte ens då det sägs att det är ett "tungt" namn som varit källa till dessa avslöjanden.
Ja, där ser man.
Och Juholt fortsätter att mjölka så mycket det går och när han nu hittades med skägget i brevlådan nekar han till all kännedom om några larviga paragrafer som säger att han inte kan resa i egenskap av riksdagsman och bjuda frugan på resan samtidigt. Och så har vi lägenheten. Ja, det är väl för svårt att hålla reda på alla regler som följer med ett partiledarskap. Det ansvaret måste någon annan ta. För...Juholt visste faktiskt inte.
Stackarn.
Men inte ska vi oroa oss. Nog hittas det, med all säkerhet, ett litet kryphål, som fråntar Juholt allt ansvar och han blir inte skyldig någon någonting.
Och han har ju en vapendragare i Salem som JO-anmält riksdagsförvaltningen:
"Att felaktigt utbetalda pengar skall återbetalas råder det ingen tvivel om. Men ansvaret för felaktigt betald ersättning bör ligga hos Riksdagsförvaltningne och ej hos ansökaren, i detta fall Håkan Juholt. Denne kan ha vilket uppsåt som helst, men så länge inskickade/inlämnade handlingar är korrekta, så har, enligt mig och många, många andra - myndigheten sista ordet", skriver mannen i sin anmälan. (http://nyheter.se.msn.com/riksdagen-jo-anm%c3%a4ld-efter-juholt-aff%c3%a4ren)
Frågan är bara hur korrekta de inskickade handlingarna har varit...
Men vad vet jag?
Jag behöver inte oroa mig. Det ordnar sig. Snart står han på barrikaderna igen, stolt och stark, och strider för oss arbetare...
Tydligen "varnades" valberedningen om hans små slarv, men ingen tog någon notis om dessa varningar. Inte ens då det sägs att det är ett "tungt" namn som varit källa till dessa avslöjanden.
Ja, där ser man.
Och Juholt fortsätter att mjölka så mycket det går och när han nu hittades med skägget i brevlådan nekar han till all kännedom om några larviga paragrafer som säger att han inte kan resa i egenskap av riksdagsman och bjuda frugan på resan samtidigt. Och så har vi lägenheten. Ja, det är väl för svårt att hålla reda på alla regler som följer med ett partiledarskap. Det ansvaret måste någon annan ta. För...Juholt visste faktiskt inte.
Stackarn.
Men inte ska vi oroa oss. Nog hittas det, med all säkerhet, ett litet kryphål, som fråntar Juholt allt ansvar och han blir inte skyldig någon någonting.
Och han har ju en vapendragare i Salem som JO-anmält riksdagsförvaltningen:
"Att felaktigt utbetalda pengar skall återbetalas råder det ingen tvivel om. Men ansvaret för felaktigt betald ersättning bör ligga hos Riksdagsförvaltningne och ej hos ansökaren, i detta fall Håkan Juholt. Denne kan ha vilket uppsåt som helst, men så länge inskickade/inlämnade handlingar är korrekta, så har, enligt mig och många, många andra - myndigheten sista ordet", skriver mannen i sin anmälan. (http://nyheter.se.msn.com/riksdagen-jo-anm%c3%a4ld-efter-juholt-aff%c3%a4ren)
Frågan är bara hur korrekta de inskickade handlingarna har varit...
Men vad vet jag?
Jag behöver inte oroa mig. Det ordnar sig. Snart står han på barrikaderna igen, stolt och stark, och strider för oss arbetare...
Brev
Jag saknar att få brev. Gamla, hederliga, handskriva brev som skickas via posten och hamnar i brevlådan här hemma. Sådana brev.
Personliga brev med personlig handstil. Sådana brev.
I kuvert som rivs sönder i ivern att få läsa det senaste från vännen. Sådana brev.
Personliga brev med personlig handstil. Sådana brev.
I kuvert som rivs sönder i ivern att få läsa det senaste från vännen. Sådana brev.
Guds fel?
Jag läste en gammal artikel med Eva Dahlgren där hon avfärdar Gud. Hon hade blivit tillfrågad om hon ville skriva ett rekviem till kyrkan och i samband med det också fått frågan om hon tror på Gud. Detta gav henne en liten funderare och hon skulle återkomma med svaret, vilket hon också gjorde. Hennes svar var att hon inte tror på Gud av den enkla anledningen att hon inte anser att Gud inte ska lägga sig i människans sexliv. Hon ville inte vara del i ett system som är omänskligt. (Hon refererar till katolska kyrkans förskjutning av en våldtagen flicka, en homosexuell pojke som blivit hängd osv.)
Jag kan inte mer än hålla med att kyrkan fortfarande idag i mångt och mycket är stel och stenåldersmässig, men jag håller inte med om att det är Gud som skapat många de förkastliga moraliska regler som styr den religiösa världen. Bakom varje tolkad Helig skrift finns en människa med sina egna moraliska och etiska referenser och dessa tolkningar är, enligt mig, väldigt subjektiva och godtyckliga. Personliga.
Om Gud finns, varför finns det så mycket ont och orättvisor på vår jord? Mig veterligen, så är det vi människor som befolkar jorden. Det är våra handlingar som styr utvecklingen. Vi, och enbart vi, har ett ansvar gentemot oss själva, men också mot alla andra som lever och finns här.
Jag tycker bara att det är ett billigt knep att använda sig av när man skyller på Gud, eller använder sig av Gud då vi vill sko oss på andras elände, när ska leka herrar över andra människor eller starta krig. Snacka om att frånta människan sitt ansvar. Inte är det Gud som startar krigen, inte är det Gud som våldtar, inte är det Gud som kategoriserar människor. Nej, inte är det Gud, men däremot människan.
Människan har möjlighet att göra val här i livet. Väljer vi det onda eller det goda? När vi väljer det goda är det ingen som ger Gud cred för det, men väljer vi det onda, ifrågasätter vi Guds existens...även om vi egentligen inte ens tror på honom...? "Varför kan Gud tillåta elände i vår värld...?"
Nä, det är du och jag som har ansvar för att världen ska vara ett bra ställe att leva på. Att alla får en plats här på jorden. Inte Gud.
Jag kan inte mer än hålla med att kyrkan fortfarande idag i mångt och mycket är stel och stenåldersmässig, men jag håller inte med om att det är Gud som skapat många de förkastliga moraliska regler som styr den religiösa världen. Bakom varje tolkad Helig skrift finns en människa med sina egna moraliska och etiska referenser och dessa tolkningar är, enligt mig, väldigt subjektiva och godtyckliga. Personliga.
Om Gud finns, varför finns det så mycket ont och orättvisor på vår jord? Mig veterligen, så är det vi människor som befolkar jorden. Det är våra handlingar som styr utvecklingen. Vi, och enbart vi, har ett ansvar gentemot oss själva, men också mot alla andra som lever och finns här.
Jag tycker bara att det är ett billigt knep att använda sig av när man skyller på Gud, eller använder sig av Gud då vi vill sko oss på andras elände, när ska leka herrar över andra människor eller starta krig. Snacka om att frånta människan sitt ansvar. Inte är det Gud som startar krigen, inte är det Gud som våldtar, inte är det Gud som kategoriserar människor. Nej, inte är det Gud, men däremot människan.
Människan har möjlighet att göra val här i livet. Väljer vi det onda eller det goda? När vi väljer det goda är det ingen som ger Gud cred för det, men väljer vi det onda, ifrågasätter vi Guds existens...även om vi egentligen inte ens tror på honom...? "Varför kan Gud tillåta elände i vår värld...?"
Nä, det är du och jag som har ansvar för att världen ska vara ett bra ställe att leva på. Att alla får en plats här på jorden. Inte Gud.
tisdag 11 oktober 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)